Hjärnans utveckling under ungdomsåren

Jag har valt att fördjupa mig inom hur hjärnan utvecklas under ungdomsåren. Just för att det är intresseväckande med hjärnan och den har alltid fascinerat mig. Jag anser också att det är intressant att läsa om hur vår hjärna utvecklas och den stora frågan är om den slutar att utvecklas någon gång? Hjärnan är indelad i olika delar och består av miljontals olika hjärnceller som hjälper oss att fungera i vardagen och det gäller att man tar väl hand så att inte hjärncellerna inte blir till någon nytta och tillslut tappar man de. När jag läste den tillhörande texten till detta avsnitt var det inte så mycket att läsa igenom. Trots att det var lite fakta så dök det upp frågeställningar i alla fall. Det första jag kom och tänka på var; Hur utvecklas hjärnan och slutar den någonsin att utvecklas? En annan fundering som jag har valt att beskriva och förklara senare är just hur hjärnans utveckling påverkar oss som individer? Den sista frågeställningen är; Hur fungerar hjärnan hos en ung människa, biologiskt och mentalt är det skillnad jämförelsevis med en vuxens hjärna?

Hjärnan är väl skyddad innanför kraniet. Den omges dessutom av hjärnhinnor och av vätska som dämpar eventuella stötar mot huvudet. Hjärnan är uppbyggd av främst nervceller. Hjärnan delas in i storhjärnan, lillhjärnan och hjärnstammen.
    Storhjärnan är en del av hjärnan som är mest framträdande. Den är delad i två halvor, höger och vänster hjärnhalva. De både halvorna är hopkopplade med miljontals nervtrådar som köper genom hjärnbalken. Nervcellerna i storhjärnan har sina cellkroppar samlade nära ytan den så kallade grå barken. Det är den grå barken som ”tänker” och som lagrar minnen. Innanför den gråa barken finns vit substans. Den innehåller nervcellernas låga utskott som ar och en skyddas av fett varje sinne har ett eget centrum i storhjärnans bark. De är alla samlade i den bakre halvan av storhjärnan även kallat det sensoriska området. Det är dessa centra som tolkar signalerna från sinnesorganen så att de blir till medvetna intryck. Det är alltså storhjärnan som framkallar våra upplevelser av bl.a. bilder och ljud. Om t.ex. syncentrum skadad kan man bli blind trots att båda ögonen är friska.
     De viljestyrda muskelrörelserna kontrolleras av centra i storhjärnans främre halva i det motoriska området. De motoriska nervbanorna som utgår från storhjärnans rörelsecentrum korsar varandra lägre ner i den förlängda märgen. Skadas en del av rörelsecentrum i vänster hjärnhalva får man därför en förlamning av motsvarande muskler i höger kroppshalva. Lillhjärnan samordnar impulserna från våra olika sinnesorgan. Tack vare denna samordning får skelettmusklerna rätt information så att de håller kroppen i balans och rörelserna blir mjuka och riktiga. Hjärnstammen är den nedre och centrala delarna av hjärnan. Den ingår i det autonoma nervsystemet. Detta nervsystem styr olika funktioner i kroppen som vi inte reglerar med viljan. Hjärtverksamheten och muskelrörelserna i magen och tarmarna är ett exempel.
     Den främre delen av hjärnstammen kallas talamus. Den finns under hjärnbalken och utgör väggen på ömse sidor om ett vätskefyllt hålrum. Talamus tar emot nervimpulser från våra sinnesorgan och kopplar dem vidare till respektive sinnescentrum i storhjärnan. Under talamus finns hypotalamus som innehåller centra frö sömn, hunger, törst, könsdrift och temperaturreglering. Hypotalamus är kopplad till hypofysen. Det är en liten hornombildande körtel.


När vi föds har vi ett stortöverskott av hjärnceller som organiserar sig och kopplas samman i ett nätverk under våra första levnadsår. Efterhand som hjärnan mognar tillbakabildades överflödiga celler. Hjärnans tidiga utveckling kan liknas vid en skulptur som formas av en konstnär genom att överflödigt material tas bort.     Djurförsök har visat att antalet kopplingar mellan hjärnceller blir fler om djuren växer upp i en omväxlande och stimulerande miljö än om de växer upp i en enformig miljö. Hjärnan blir alltså bättre om den aktiveras och tränas. Det är därför viktigt att man håller igång hjärnan med inlärning. Det gäller inte minst under barn och ungdomstiden. 
    
 I dagens samhälle är det många tonåringar som ser ut som vuxna. Hjärnforskarna vill poängtera att under den vuxna ytan finns en hjärna som är under utveckling ända tills man fyller 25 år. Långt efter att de häftigaste hormonsvallen klingat av pågår fortfarande enorma processer i den unga hjärnan. Hjärnforskaren Jay Giedd trodde inte att hjärnan förändrades så mycket under tonåren – men han hade fel. Det visade sig att hjärnan förändras väldigt mycket under tonåren. Myeliseringen det vill säga att nerverna förses med nervskidor, fortsätter långt in i puberteten. Nervskidorna är viktiga för att nervsignalerna ska ledas snabbt. Tidigare trodde man att den mest intensiva hjärnutvecklingen skedde under barnets första år. Men så är inte fallet. Tonåren är en minst lika dynamisk period och det är området i pannloben där besluten fattas som blir klart allra sist. Med det menas att hos tonåringarna är inte förmågorna som framtidsplanering, förmågan till överblick och sålla intryck och riskbedömning inte utvecklade.

Vid sexårsåldern når hjärnan 95 procent av sin vuxenstorlek och när man är i 11-12 årsåldern är hjärnan i fullstorlek. Ungefär då och samtidigt med puberteten har vi maximalt med kopplingar mellan nervcellerna, runt 15 000 st. men det är inte hjärnstorleken som spelar roll. Man kan inte säga att vi är som smartast vid 11-12 årsåldern utan medan kontakten mellan nervceller blir allt färre blir de samtidigt starkare och desto mer effektiva. Man får då mindre grå substans i relation till den vita substansen i hjärnan. Man har länge trott att det är den grå substansen som varit avgörande, men det visar sig vara den vita substansen. Detta är exempelvis korrelerat till omdömet. En sjuttonåringshjärna är på topp när det gäller att lösa matematiska problem, spela schack eller data. Men när det kommer till omdömet så är det först när man kommer upp i trettioårsåldern som man snabbt kan leda signaler till olika delar av hjärnan för att bedöma om något är rätt eller fel, bra eller dåligt. Detta är kanske förklaringen till att speciellt unga män oftare krockar och är med i fler trafikolyckor för att de låter sig styras av impulser och de är risktagare. Kanske talar detta också för att man ska vara ganska gammal för att exempelvis vara en bra politiker.

För några år sedan var vi i hög grad inriktade på att kunna bestämma arvsmassan hos nyfödda barn för att sen kunna förutsäga om barnet skulle bli det ena eller det andra. Men när man upptäckte att det är ganska få nervceller som styr hjärnans utveckling så är det andra faktorer man tittat på. Visserligen är generna väldigt viktiga för att bygga upp hjärnan, att anlägga byggnadsverket med ett överskott av nervceller. Men för att kunna orientera sig i djungeln så gäller det främst att sortera och organisera rätt och stimulera hjärnan. Detta upptäcktes av en svensk nobelpristagare, Torsten Wiesel. Han har gjort en undersökning som handlar om man exempelvis föds med starr så kan inte synbarken i hjärnan utvecklas, och barnet får då en synnedsättning. För att rädda synen måste man därför operera barnet på ett tidigt stadium. Den här upptäckten har varit avgörande för att förstå betydelsen av att hjärnan stimuleras under kritiska utvecklingsperioder.
      Michael Meaney, en forskare från Montreal i Kanada har visat att om råttor stimulerar sina ungar genom att slicka dem intensivt så klarar ungarna tester bättre, blir mer stresståliga och får fler synapser. Råttorna påverkar de delarna av ungarnas arvsmassa som är betydelsefulla för inlärning. Michael Meaney har visat att det verkligen rör sig om en beteendeeffekt.


Man talar om epigenetik och det är vetenskapen om kemiska förändringar i arvsmassan som långsiktigt påverkar gener på annat sätt än genom förändring av deras sekvens av DNA-baser. Epigenetik behandlar främst skeenden som avgör genuttrycket, dvs. om en viss gen är aktiv eller inte. Om genen uttrycks sker transkription, dvs. genens bassekvens avläses för syntes av RNA-molekyler. Det är skillnader i genuttryck som ligger bakom de stora skillnaderna i egenskaper mellan olika celltyper hos flercelliga organismer. Hos varje celltyp uttrycks endast en viss andel av generna, de övriga är blockerade.
       Att de epigenetiska mekanismerna är jämförelsevis stabila innebär inte att de inte kan påverkas under individens livstid. Att det sker förändringar av metylering, acetylering m.m. kan ibland påvisas. Sådana förändringar av det epigenetiska mönstret kan spela en roll i uppkomsten av cancer. Även de små skillnader i utseende, beteende och hälsostörningar som uppstår mellan enäggstvillingar under årens lopp anses kunna ha samband med konstaterade skillnader i deras epigenetiska mönster.
      En viktig fråga är vilka effekter som miljön (t.ex. levnadsvanor, kostvanor och den yttre miljön) har på människors epigenetiska mönster och i hur hög grad miljön påverkar hälsotillståndet genom att påverka sjukdomsgeners och normala geners aktivitet.
      Det gäller att stimulera barnen vid rätt tillfälle och då kan man alltså påverka det biologiska. Om man inte stimulerar barnen alls kan man titta på hur de rumänska barndomshemmen ser ut och barnen får stora hål i hjärnan i jämförelse med normala barns.


En slutsats av detta är att hjärnan är gjord för att lära. När vi är små tar vi efter våra föräldrar och gör samma saker som dem gör. Vi försöker kanske prata och förklara, men det starkaste intrycket de får är ändå hur vi gör saker och ting. Det finns studier som visar att hjärnorna ser olika ut beroende på vad man gör och det man gör i tonåren kommer definitivt att prägla och påverka hjärnan. Det sker en överlevnadskamp för vilka nervceller som ska ha kontakt med varandra. Forskarna kallar det ”use it or lose it” och man ska då använda sina nervceller klokt annars försvinner de eftersom alla inte kan överleva. Vi har alla olika fritidsintressen vissa ägnar mer tid till dem än andra och då stimuleras hjärnan på olika sätt. Ägnar man mycket åt musik stärks vissa delar av hjärnan särskilt mycket, dansar man intensivt stärks andra och studerar man eller spelar datorspel dagarna i ända präglar det hur hjärnan kommer att utvecklas. Det är tonåringarna som måste bestämma sig för vad de själva tycker det är viktigt.
      Tidigare i denna avhandling nämnde jag om att omdöme och beslut fattar vi bäst i senare ålder.
Jag kan förstå deras resonemang när de talar om att omdömet vid trettioårsåldern är betydligt bättre än vad det är vid 12 årsåldern. Forskarna påvisar att man som 30 åring har bättre förmåga att bedöma huruvida om något är rätt eller fel. Jag anser att det inte bara handlar om att ha ”rätt” ålder inne och kan därefter ha förmågan att avgöra och ta rätt beslut. Jag tror det delvis handlar om det men också handlar en stor del om erfarenhet och sunt förnuft. Erfarenheter är en del i vår utveckling och vi lär oss nya saker varje dag. Genom sin ungdomstid gör man saker som inte är riktigt genomtänkta eller har tagit fel beslut gällande diverse objekt. Men om man inte gjorde dessa felaktiga beslut hur vet man då vad som är rätt? Jag tror att man lär sig med tiden och med hjälp av sina erfarenheter och misstag och man kan då hantera situationerna som man hamnar i bättre än vad man gjorde när man var 12 år gammal och hade knappt några erfarenheter om livet.   Det är viktigt att man som tonåring lär sig av sina misstag eftersom det är en del av uppväxten. De vuxna ska då föregå som ett gott exempel och hjälpa dem att förhindra katastrofer och även förhindra dem från eventuella bedömningar som kan medföra risker. Men samtidigt kan de vuxna inte vara deras fullmogna pannlober till 25-årsåldern. Det gäller att tänka på hur sent hjärnan mognar och hur mycket att unga vuxna också behöver sina föräldrar.Vi får nya erfarenheter för varje dag som går och lär oss alltid någonting nytt vare sig om vi är 10 år eller 45 år gamla. Världen har alltid någonting nytt att ge och för oss att upptäcka och få kunskap om.
     
När man talar om epigenetik så gäller det att stimulera barnen. Hjärnan är till för att lära och användas, det är den som gör att vi känner oss levande och kan utföra både det ena och det andra. Barn som inte har samma förutsättningar som exempelvis vi i Sverige utvecklar inte sin hjärna på så vis som vi gör. Vi har andra resurser och går i skolan och lär oss någonting nyttigt, medan dem utvecklas på något annat sätt. Utvecklingen av hjärnan tror jag handlar mycket om erfarenhet och sitt sunda förnuft, om man använder sig av det kommer man långt. Som vuxen har mer erfarenheter och vet bättre hur man kan agera i vissa situationer eftersom man har levt längre än någon som bara är 17-18 år och därmed skapat sig mer erfarenheter om livet.

Hjärnan är fascinerande del av kroppen som gör att vi kan leva och utvecklas och alla utvecklas på olika sätt och det är det som är så fascinerande och alla kan därmed bli totalt olika och alla är unika individer.